Raka puckar och normalprat – annars vill jag inte bli gammal

Ska vi ta på oss strumporna? Vill Monica ha lite mer kaffe? Ska vi ta på de små innetofflorna? Jag kommer att dö i förtid om jag på ålderns höst blir talad till på det viset. Något småbarnsspråk vill jag alltså inte veta av. Jag planerar nämligen att vara vuxen livet ut.

Jag hade en gång en kurskamrat som på grund av sjukdom blivit blind i unga år. Han var oerhört irriterad över att folk höjde rösten när de pratade med honom. ”Jag är blind, inte döv!”, sa han.  Det är samma typ av fenomen som inträffar när människor blir gamla och lite skruttiga. Då börjar det småbarnspratas med dem, vilket även kallas för elderspeak, äldreriktat tal: ”Ska vi ha lite grädde i kaffet?” Vilka vi? ”Ska vi ta på oss mössan?” Vad då? Är vi två som ska ha samma mössa samtidigt?

elderspeak
Gammal – men fortfarande vuxen.

Inte sällan kilar rösten upp en oktav också när man pratar med äldre och den blir ljusare än vad den normalt är. Det är kontraproduktivt eftersom hörseln försämras med åren och då är det just toner med hög frekvens som blir svårast att uppfatta. Logopeden Christina Samuelsson berättar i tidningen Språk att man gärna och omedvetet höjer tonen när man talar högre. Det är något att tänka på att inte göra alltså.

Personal på äldreboenden anpassar sitt språk när de talar med äldre. Det visar en studie som Christina Samuelsson gjorde för några år sedan. Förutom att rösten höjs, vilket naturligtvis är motiverat om den tilltalade hör dåligt, ändras intonationen, betoningar överdrivs, språket generellt blir enklare och en del förminskande uttryck som ”lilla gumman” används.

Klosterträdgården
Den som är gammal och krum gillar inte nödvändigtvis ”elderspeak”.

De som arbetar på äldreboenden menar naturligtvis inget illa om de nu ägnar sig åt elderspeak, tvärtom. Men jag tror att de måste vara mycket lyhörda för hur den tilltalade reagerar. Det finns säkert äldre som tycker att det är mysigt med ”vi” och som uppskattar det omhuldande språkbruket. Det finns naturligtvis även de som på grund av till exempel demens behöver ett enklare språkbruk. Kanske hamnar jag själv så småningom i den situationen.

Men det kan också bli så att jag känner mig respektlöst behandlad om jag blir tilltalad och bemött som om jag vore ett barn. Eller om någon vänder sig till dottern som står bredvid och frågar henne om jag vill ha en kopp kaffe till.

För som sagt, jag planerar att vara vuxen livet ut.

 

9 thoughts on “Raka puckar och normalprat – annars vill jag inte bli gammal

  1. Åh, jag minns en tid när jag var chef på ett äldreboende (ett vikariat bara, jag blev inte kvar). Personalen hatade mig 😉
    Jag hade ju mage att påstå att de som bodde där var vuxna! Att vi arbetade i deras bostad, de var inte dom som bodde på vårt jobb. De var inte ”mina brukare” (vilket jag när jag påpekade fick nerkört i halsen att – nåja, våra brukare då) och ingen annans heller. De var vuxna (med råge) människor som var fria att bestämma själva både när de ville gå till sängs (men jösses då kanske nattpersonalen får mer jobb – ok, jaha, de har väl också lön för sitt jobb) och när de ville stiga upp (men frukosten då, den serveras ju klockan XX).
    Jamen du hör ju själv – jag var ju inte riktigt klok 😉 😉

    1. Men det var ju precis det du var! Gudskelov finns det många bra äldreboenden/ vårdboenden som är mer flexibla än det du beskriver och som bemöter de äldre som de vuxna de är.

      1. Jo jag vet, men frågar du personalen så 😉 Jag kämpar tappert på med mina idéer om än i annan form numera – och tro det eller ej, men i slutänden brukar folk ändå erkänna att jag har rätt 🙂

  2. Jag känner igen mig i detta. Mina föräldrar börjar bli uppåt 90år och jag märker att jag blir lite övertydlig och rösten blir lite högre när det kommer till att förklara vardagliga tekniska ämnen, mobiltelefon, TV, elektronik i bilen, o.s.v. Tekniken skenar i väg i dagens samhälle och de äldre hinner inte med eller har kommit efter i utvecklingen för många år sedan, vilket är fullt förståeligt.

    1. Jag förstår precis vad du menar med att det är mycket inom teknikområdet som är svårt att förklara för den som inte var med på det tåget då det avgick från stationen. Den övertydligheten som då kan behövas när man ska förklara något sådant är en sak, men att småbarnsprata och använda vi-formen i tid och otid bara för att det handlar om en äldre person är ett oskick.

Kommentera