När jag var liten kallades jag Lillan. Det var inte särskilt konstigt med tanke på att jag var den yngsta i familjen. Något märkligare var att även andra, utanför familjen, kallade mig Lillan. Men en dag satte jag ner min, då fortfarande ganska lilla, fot och krävde av omgivningen att de skulle använda mitt riktiga namn; Monica.

Det var med blandade känslor som jag tågade över till grannen och deklarerade att det nu var slut med att kalla mig för Lillan. Jag hade ju trots allt lystrat till detta smeknamn i mina dittills fem-sex levnadsår. Men från och med nu var det Monica som gällde – någon gång måste man ju bli stor. Grannen, farbror Erik, tog detta på stort allvar. Han lyssnade noga, nickade eftertänksamt och svarade på mitt krav med respekt. Han kallade mig aldrig Lillan igen. Och nästan ingen annan heller. Det var bara enstaka gånger som det råkade slinka ur munnen på någon.

Sedan blev det Moni som min pappa kärleksfullt kallade mig ibland och på högstadiet blev det Monka eller Monkan. Ja, det är ju inte världens vackraste smeknamn men jag accepterar att två personer kallar mig det. Faktum är att de måste kalla mig det, annars blir det helt fel. Båda är gamla skolkamrater och det händer någon enstaka gång att de, av outgrundliga anledningar, säger Monica istället – och det låter jättekonstigt.

Mina (våra) barn har av sina föräldrar fått en rad smeknamn som är förkortningar eller varianter av deras riktiga namn. Därtill kommer smeknamn som Pussgurka, Stumpalisa och lite annat. En del av dem har gått ur tiden med stigande ålder, men alla har alltid levererats med mycket kärlek.

Men det finns andra typer av binamn (smeknamn eller öknamn) som har en mer praktiskt funktion. Jag tänker på den lilla by där vi bodde förut. Där hade vi (maken och jag) Pinnemannen, Myran och Racertanten. Från början visste vi inte, tror jag, vad de hette på riktigt så därför fick de namn efter vissa egenskaper och/eller intressen. Pinnemannen gick med slagruta och försökte hitta vattenådror eller om det möjligen var magnetfält han letade efter. Det var praktiskt att internt kalla honom för Pinnemannen för då var vi helt på det klara om vem vi talade.

Myran fick sitt namn för att han alltid var så flitig. Han byggde sig och familjen ett hus och oj vad han jobbade och slet. Noggrann var han också. Kanske närmast en pedant faktiskt. Och det vet vi ju att myror jobbar på, är ihärdiga och målmedvetna. Alltså blev Myran hans praktiska binamn inom vår familj. Racertanten fick sitt namn för att hon klippte kundernas hår på fem minuter blankt. Jag gick dit en gång.

Vad vi själva kallades när vi flyttat till byn från Malmö vill jag helst inte tänka på. Månskensbönder? Stadsbor? Gröna vågare? Kanske var det värre än så, vad vet jag? Nu bor vi hur som helst i en stad igen och här stöter vi ibland på Baklängestanten.