Redan från start var det illavarslande. Jag hann inte mer än sätta igång datorn så meddelade den att det skulle ske en uppdatering. Det var något i energiströmmarna mellan mig och arbetskamraten där på skrivbordet som gav mig onda aningar. Men okej, det brukar gå snabbt. Så var inte fallet denna gång. 40 procent. 45 procent. 50 procent. Stapeln rörde sig knappt fastän jag blängde på den.

Men man ska inte stressa upp sig i onödan så jag lämnade rummet och den arbetande datorn och begav mig ut på en sightseeing-runda i lokalerna. Jag hängde en stund i receptionen och pratade med kollegor, tog en sväng till kopiatorn och återvände därefter till arbetsrummet. Jag hade inte skyndat mig. Stapeln var nu uppe i 65 procent. Jag blängde på datorn igen, försökte överföra lite ”skynda på”, men den var inte mottaglig. Klockan tickade och snart måste jag maila iväg ett tidsbestämt test. Irritation.

”Är din dator lika seg?” frågade jag närmaste kollega. Nej. 75 procent. Jag satte mig ner och bläddrade planlöst i anteckningsblocket, lyfte på några pappershögar, lade tillbaka dem igen och glodde på datorskärmen. 80 procent. Tog fram en penna. Lade den på skrivbordet. Pratade med andra kollegor som nu kommit in i rummet. Sneglade på datorskärmen igen. Wohoo! 90 procent! Nu jäklar!

Äntligen klar – och omstart begärd. Okej, okej, okej. Tugg, tugg, tugg. Nu! Ivriga fingrar över tangentbordet, fram med mailen, iväg med testet. Datorn plingade till: De senaste uppdateringarna kräver omstart. Va? Igen? Hade den gjort ännu fler uppdateringar, men i lönndom, de senaste tre minuterna? Okej, okej, okej. Omstart.

Därefter följde en dag med en seg dator. Jag undrar fortfarande vad det var för uppdateringar den gjorde? Den enda skillnaden mot tidigare var att det resten av dagen dök upp samma och irriterande meddelande med tips på snabbkommandon – och att datorn arbetade oerhört långsamt. Med ojämna mellanrum dök ledsna gubbar upp på skärmen och beklagade att sessionen avbrutits eller att något annat gått fel. Jag gjorde omstart några gånger till men inte blev det bättre för det.

Jag kände mig stressad. Inte för att jag hade ovanligt mycket att göra, utan för att den icke fungerande tekniken irriterade mig. Jag var förhindrad att arbeta i min vanliga takt, det var ineffektivt, störande, ångestframkallande. Jag svor, sa elaka saker till datorn, stampade argt i golvet, slängde ifrån mig pennor och papper på skrivbordet, reste mig häftigt från stolen, damp frustrerad ner i den igen, klampade ut ur rummet för att slippa se eländet. Återvände och började om.

Visst, detta är ett i-landsproblem, men det skapar mycket stress. Jag ber en stilla bön om att datorn återhämtar sig under natten och har återgått till vara en trogen arbetshäst i morgon. Brunte – I need you!