Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att delta i ett organiserat kramkalas och låta helt okända människor röra vid mig. Blotta tanken känns obekväm, men den som tycker att det skulle vara intressant att utforska detta närmare kan numera delta i ett s k Cuddle party, eller på svenska: kramkalas.

Jag läste om fenomenet i DN (”Kramkalas med främlingar – nu har trenden kommit till Sverige”, 2019-02-02). Det var en intressant läsning som väckte många tankar och funderingar. Ett Cuddle party handlar om att lära sig mer om var ens egna gränser går när det gäller närhet. Min spontana reaktion var att företeelsen kramkalas säger en hel del om hur knäppa vissa saker är i dagens samhälle. Kan man lura människor att delta i vilka dumheter som helst? Sedan kom tankar om flower power och hippie-kulturen, peace, love and understanding. Peace, love och understanding behöver vi verkligen, men behöver vi arrangerade kramkalas?

Jag fortsatte att läsa. På ett Cuddle party tar man inte på varandra hur som helst (det ska också påpekas att det inte handlar om sex och att vara naken). Den som vill ta på någon annan frågar först om lov och den tillfrågade svarar då ja eller nej. Det Cuddle party som DN:S reporter deltog i, inleddes med övningar i att först säga nej och sedan säga ja (utan att svaren följdes av beröring). Jag började nu tänka på samtyckeslagen,  #Metoo och vanlig hederlig uppfostran. Så klart att man frågar om lov först, tänkte jag. Så klart man säger ja om man vill och nej om man inte vill. Problemet är att inte alla lyssnar till och respekterar svaret.

Och så långt kommen i tankegångarna fick jag dåligt samvete. Jag brukar nämligen inte fråga om lov innan jag slänger mig runt halsen på t ex en vän, släkting eller kollega. Vi svenskar har blivit något mer kontinentala i våra umgängesvanor, vilket bland annat innebär att vi inte bara dricker mer vin och dessutom oftare, utan vi har även börjat kindpussas (eller pussas i luften) och kramas istället för att på gammalt vis skaka hand med varandra. Nu slänger jag mig inte runt halsen på alla i min väg utan det sker med ett visst urval. Jag gör det inte dagligdags heller, utan det händer t ex när en kär kollega är åter efter en lång semester.

Men inte alla gillar denna form av vänskaplig beröring. Ni vet det slappa handslaget? Det finns slappa returkramar också. Det är då man inser att ”hoppsan, XX tycker visst att detta är obekvämt” och så drar man sig tillbaka, men då är det redan försent och man får lägga på minnet till nästa gång. Sedan finns det personer som jag tänkte att jag bara skulle ge en snabb artighetskram, men motparten släpper inte taget och då ger jag kramen mer gas igen och återgäldar så mycket jag kan – eller drar jag mig undan om det känns bättre.

Men åter till Cuddle partys. Alla har inte någon att krama eller röra vid och beröring är viktigt för att vi ska må bra. Att människor lever utan närhet och beröring är dessvärre inte ovanligt idag och då kan professionella kramare och Cuddle partys vara en möjlighet. Men jag undrar: Är det personer i stort behov av närhet som anmäler sig till ett kramkalas, eller är det ”bara” de som är allmänt nyfikna och vill prova något nytt?

Jag har konstaterat det förut och jag konstaterar det igen: Det är inte okomplicerat att vara människa.