Jag suger på en karamell. En resekaramell. Det är inte mycket kvar av den nu, men så är den också riktigt syrlig, lämnar en god eftersmak och en längtan efter fler av samma sort. Karamellen heter Amsterdam och jag rekommenderar den varmt.

Den gångna helgen var jag i Amsterdam och det är en stad att bli förälskad i. Kanalerna, broarna, husbåtarna, de smala och höga husen, de långa och branta trapporna i samma hus, en festival med ljusinstallationer som bäst beses från en båt som i sakta mak färdas på kanalen, cyklister i mängder, god indonesisk och indisk mat och bitterballen som inte är riktigt lika goda, men … intressanta.

Annat som hanns med var spännande utställningar och lunch med en magisk vy på NDSM, vilket är ett gammalt skeppsvarvsområde som har förvandlats till en kulturell hotspot. Massor att se och uppleva och hög charmfaktor i dagarna tre. I en upplevelsekorg av annan karaktär kan jag lägga doften av cannabis och skyltfönstren i Red Light District med nästan nakna damer som erbjuder sina tjänster.

I dag var det återigen en alldeles vanlig dag på jobbet. Men helgen dröjer sig kvar i kroppen efter alla tiotusentals steg som promenerats och i hjärnan efter alla intryck som gett avtryck i hjärta och själ. Att resa är ett lyckopiller och det är som att få full tank av energi och gott humör. Det kan behövas när det gråa diset och moln skymmer blodmånen, när det snöblandade regnet stänker och fräser mot fönsterrutan och det ännu är långt kvar till vår.

Jag tror och vill tro att jag blir en bättre, mer empatisk och klokare människa av att resa. Jag tror även att den egna bostaden och vardagen är nödvändiga för att jag ska uppnå detta.  Men … vart ska kosan ställas nästa gång?