När jag var liten hade jag en vänkrets som inte var jättestor, men välbekant och mysig som ett par ingångna skor. Den bestod av kompisar i kvarteret och dess närmaste omgivning. Under en period hade jag en brevvän också. Var hon kom ifrån minns jag inte, men det var troligen från ett engelskspråkigt land. Det jag kommer ihåg däremot är att det var exotiskt att ha en utrikes brevvän.
Tänk. Där satt jag och knåpade ihop några enkla rader på en lika enkel engelska. How do you do? I am fine. Yesterday was my birthday. Brevväxlingen pågick ett tag men inte jättelänge och vem som kroknade först vet jag inte. Kanske blev innehållet i de där breven lite väl tunt till slut. Och så träffades vi ju aldrig.
I dag har jag en annan typ av brevvänner, skulle man kunna säga. Vi förenas av ett gemensamt fotointresse och är, så vitt jag hittills kunnat utröna, från Sverige, USA, Israel och någon är, tror jag, från Tyskland. Gruppen är ny och slumpmässigt ihopsatt och det ska bli intressant att se hur den kommer att utvecklas och hur väl vi egentligen kommer att lära känna varandra. Kommunikationen sker förstås på engelska så how do you do är en fras jag kan damma av igen om jag vill. Nu är det dock inte aktuellt med några kuvert längre på vars utsida det står Air Mail, utan kommunikationen sker via Facebook. Ingen möjlighet ges därför till samlande av frimärke.
Det finns alltså sådant som skiljer dagens vänskapsformer från gårdagens. Då var nästan alla vänner fysiskt närvarande, man träffades live och gjorde saker tillsammans. Man kunde ta på varandra, slå på varandra (det hände tyvärr någon gång att jag blev sur och tappade fattningen), köra ihop huvudena och fnissa galet mycket åt något som ingen annan förstod.
Jag gör allt det där i dag också (utom att slå på mina vänner), och det är fortfarande lika härligt att kunna se varandra i ögonen, ge varandra en kram och ta en långpromenad eller gå på bio tillsammans. Eller prata, prata, prata över en god middag och några glas vin. Men det är kul att det finns möjlighet att möta nya vänner genom dagens digitala kanaler också. Vissa fördjupar denna vänskap, tar den till en ny nivå och träffas i verkligheten och blir kanske vänner för livet. För andra stannar det på en lagom puttrig ytlig-vän-nivå utan vare sig en önskan eller anledning att ses IRL
Den som inte finner en god vän i geografisk närhet, kanske gör det på nätet – och vice versa. Möjligheterna att finna vänner är, åtminstone rent teoretiskt, fler än förr. Men ensamma människor finns naturligtvis ändå och kanske är den ensamheten t o m större i dag jämfört med förr. Det är en paradox.
Vänskap som ger goda energiflöden i båda riktningarna är guld värd. Oavsett hur den uppstår.
stadsmadam 
Kloka ord (som vanligt). Jag minns också hur exotiskt och spännande det var med en brevvän från annat land – nu är det inte så ovanligt med ”nätvänskap” över alla gränser.
Jag har nog faktiskt bara träffa en bloggvän IRL (utöver de jag känner innan så klart, de fortsätter jag faktiskt träffa trots nätvänskapen 🙂 ) och det var några år sedan. Någon fortsatt fördjupad vänskap IRL blev det inte, men trevligt och roligt att ses. Att vi bor i varsin ände av världen bidrar säkerligen till att vi inte ses 🙂
GillaGillad av 1 person
Ja, alla möten blir ju inte djupare vänskaper. Men det kan absolut vara roligt att ses ändå när tillfälle yppar sig.
GillaGillad av 1 person
Nej och det är ju inte riktigt meningen heller. Det var kul och vi hade trevligt 🙂
GillaGillad av 1 person
Jag ser kontakter i ”verkligheten” som något positivt med sociala medier. Människor man inte hade träffat annars får man först kontakt med och sedan möjlighet att ses. Kanske det inte blir mer än en gång eller två, men vad gör det? Plötsligen har man ett levande ansikte på den man ”samtalar” med digitalt.
Jag känner igen ålaboden i Baskemölla strax före Oderbäcken….
PS. Om du får meddelande om att jag slutat följa dig så gäller det via email – jag är fortfarande med fast via RSS!
GillaGillad av 1 person
RSS är nog en bra idé! Det blir ganska många mail i inboxen, har jag märkt. Visst är det så att internet kan ge kontakter som annars aldrig hade blivit av eller hade skapats. Jag tycker att det är fantastiskt roligt med mina bloggkompisar och att få ta del av hur livet ter sig i olika delar av landet och även i andra länder. Samma sak med fotokompisarna. Du har helt rätt om Baskemölla :)!
GillaGilla
Ännu ett inlägg som väckte minnen, det där du skriver om en brevvän i ett annat land. Jag hade också en brevvän, en flicka i England, som jag började skriva till efter att bara ha läst engelska en termin. Knaggliga, korta meningar i början, så småningom blev ordförrådet större och vi fortsatte att hålla kontakt i sju år. Bytte julklappar varje år och skickade små presenter till födelsedagar. Senare kom min äldste son att dela födelsedag med henne, vilket fick mig alltid tänka på henne när vi firade hans födelsedag. Så när internet blev mer utbyggt började jag söka efter henne. Problemet var dock att många kvinnor ofta bytte namn om/när de gifter sig.
2011 hittade jag plötsligt ett sparat brev från henne, det sista, där hon berättade att hon skulle gifta sig och med vem. Nu hade jag ett namn och efter lite detektivarbete hittade jag mannen, men tyvärr i en nekrolog där det stod att han efterlämnade en hustru med samma förnamn som min brevvän. Jag chansade att jag hade hittat rätt, slog upp adressen i telefonkatalogen för Edinburgh och skickade ett brev lagom till hennes födelsedag. Nu är vi tillbaka på banan igen med julklapp till jul och någon enkel present på födelsedagen och där emellan 4-5 mejl om året. Roligt och givande, och kanske är det dags för nästa steg nu, att ses.
GillaGillad av 1 person
Vilken fantastisk och härlig historia! Jag kan tänka mig att det kändes ”yes” när du hittade henne igen. Jag tycker absolut att ni ska försöka ses, det kan ju bli kronan på en livslång relation – om än med ett längre avbrott. Skulle ni inte känna er komfortabla då, kan ni återgå till att ha endast mailkontakt..
GillaGillad av 1 person