Nära grannar, kära grannar – och de som är något annat

En dag damp det ner ett kuvert på hallmattan. Det innehöll ett brev, en hel A4-sida, med röd text i sirlig skrivstil. Tonen var amper och jag blev utskälld för det oväsen som min fest den gångna helgen hade orsakat i trappuppgången. Jag var knappt 19 år, det var min första lägenhet och nu skämdes jag en smula.

grannar 1
Ibland hopar sig molnen över grannsämjan.

Men bara en smula. Ska man inte få ha lite roligt när man är ung? tänkte jag tonårstrotsigt. Sen insåg jag att brevet var författat av föräldrarna till den som ägde hyresfastigheten. De bodde högst upp i samma trappuppgång och då kände jag att det inte var läge att mopsa sig. Jag ville nämligen gärna bo kvar och det framgick med all önskvärd tydlighet i brevet att om det hände en gång till så var det kört.

Jag sparade det där brevet. Kanske finns det fortfarande kvar i någon låda på vinden. Många år har förflutit sedan denna händelse och jag har därefter bott i andra hyreslägenheter, i villor och på en liten gård. Grannar har kommit och gått, liksom jag själv. En del grannar har blivit vänner, andra har varit märkliga, vissa nästintill osynliga och somliga har varit direkt otrevliga. Jag tror att jag själv, åtminstone numera, tillhör kategorin nästintill osynlig med stänk av trevlig. Jag hälsar vänligt, kan utbyta en mening eller två, vara lite skämtsam när jag är på det humöret – men sen är det bra. Jag är en artighetsgranne med viss social kompetens. Skulle det uppstå en akut kris av något slag, skulle jag dock inte tveka att trycka fingret på grannens dörrklocka och jag hoppas att de skulle göra detsamma om situationen var den omvända.

grannar 3
Mattor kan bli ett störningsmoment.

Irriterad blir jag när grannens rökmoln snirklar sig in via balkongen (japp, vi som själva har rökt är värst!). Eller matosen. Jag vill liksom inte tvingas ta del av det. Men jag tiger (inte helt sant), för bor man i ett flerfamiljshus så gör man. Däremot surnar jag till ordentligt om det plötsligt och i flera veckor finns en gigantisk och illaluktande matta i trapphuset, eller någon dumpar lådor med sina gamla prylar i gången på vinden. Då tiger jag inte, utan skriver ett (ampert) mail till hyresvärden och påpekar detta ofog. Därefter brukar det ordna sig och jag kan lugna ner mig igen.

Om grannarna partajar en fredags- eller lördagskväll har jag fördragsamhet med det eftersom jag själv kan behöva få festa och väsnas någon gång ibland. Att festa en vardagskväll är dock ett stort no-no. Herregud, man ska ju upp och arbeta dagen därpå! Fördragsamheten med helgfestandet börjar dock bli något ansträngd om den högljudda musiken och de alltmer berusade skratten fortsätter till fyra – fem på morgonkulan och ljudnivån är densamma som om festdeltagarna faktiskt befann sig på plats i mitt sovrum. Lagom ska det vara. Mitt lagom. (Det är inte konstigt att det blir krig i världen när alla tänker mitt.)

grannar 5
Fest och glam nattetid.

När jag var liten sprang vi barn i kvarteret tämligen fritt in och ut hos varandra. Ja, så gjorde även mina egna barn när de var små. Det fanns alltid någon vuxen som höll lite koll, serverade fika och skickade hem mig/dem när det var dags för kvällsmat. Så är det inte riktigt längre, förstod jag av ett samtal tidigare i veckan. Åtminstone inte i förortens villakvarter. Ingen är hemma, ingen bryr sig särskilt och man känner inte varandra mer än möjligen till utseendet. I bästa fall hjälper man varandra att tömma brevlådan i samband med semestrar.

Det finns säkert undantag, men jag tror att de öppna dörrar som fanns i mitt och mina barns barndomskvarter oftare är stängda i dag. Tiden för spontanitet är så mycket mindre och de planerade aktiviteterna så många fler. Fotboll, ridlektioner, simning, judo, musiklektioner, gymnastik … Det är många tider som ska passas och aktiviteter som ska genomföras. Ska man ha en lekdate får man vara ute i god tid så att det kan skrivas in i kalendern. Finns det en annan verklighetsbeskrivning också? Ja, det gör det så klart.

grannar 4
Bullerby och idyll.

Men det är intressant att fundera över om grannkontakten ser olika ut i olika åldrar och i olika bostadsområden? Blir alla husägare irriterade när grannens maskrosor sprider sig till den egna trädgården och blossar avundsjukan upp när grannen köpt en ny bil eller åker på glassiga semesterresor? Eller är grannar de mest användbara och hjälpsamma medmänniskor som finns?

Jag har inget svar på de frågorna. Men en sak vet jag; grannar får vi alla dras med, i omedelbar närhet eller på avstånd och vi kan inte välja dem själva. På gott och ont.

5 reaktioner på ”Nära grannar, kära grannar – och de som är något annat

  1. Ja grannar har man på gott och ont – här är det mest gott faktiskt. Några har vi rysligt bra kontakt med, andra lite mindre men i dagsläget är ingen av dem otrevlig eller störande. Sånt kan ju ändras så klart så jag får väl glädjas så länge det varar 🙂

    Gilla

    1. Tack! Ja, grannar kan spegla en massa olika vanor, beteenden och personligheter. Och de flesta av oss måste på något sätt förhålla oss till dem och samtidigt själva vara grannar.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s