”Gör aldrig mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig”. Så sa Konfucius, en politisk tänkare och filosof, för länge sedan. Det där försöker jag leva efter så gott jag kan. Jag vill inte att folk ska vara elaka mot mig, alltså är inte jag elak mot dem heller. Jag vill inte ha inbrott i mitt hem, alltså gör jag inte inbrott i andras hem heller. Är jag i nöd vill jag ha hjälp av andra, alltså bör jag själv hjälpa andra när de är i nöd.

Är det inte en alldeles underbar och mycket enkel ekvation, egentligen? Lätt som en plätt. Rimligt. Medmänskligt. Tänk vad fridfullt det skulle vara om alla levde efter den principen. Men det gör vi ju inte. Ibland sviker civilkuraget, moralen och empatin totalt.

För några dagar sedan läste jag om en ung man, tillika diabetiker, som drabbades av mycket lågt blodsocker när han var ute och promenerade. Batteriet i mobilen var urladdat och han hade ingen Dextrosol med sig. Han försökte få hjälp av förbipasserande att ringa ambulans, men ingen brydde sig om denna vädjan utan systern, som var med på promenaden, måste lämna honom, springa hem och hämta hjälp.

I går läste jag om en ung kvinna som blivit attackerad och slagen i huvudet av en påverkad person på en buss. Det fanns fler resenärer på bussen, men ingen ingrep för att hjälpa kvinnan. Ingen ringde polisen.

Härförleden såg jag ett filmklipp om en man som i en hiss kränkte och slog en tjej. Det var ett test, filmad med dold kamera, för att undersöka hur andra som åkte i samma hiss reagerade. De gjorde de inte. De tittade i mobilen, i taket eller in i väggen istället. Några kastade en hastig blick på paret, men vare sig sa något eller ingrep. Till slut kom en ung kvinna in i hissen och läste lusen av killen. När han avslöjade att hon var den första som reagerade på situationen, trodde hon inte sina öron och förstod inte hur någon kunde stå bredvid utan att agera. Nej, det är väl den synen på livet och medmänniskorna som skiljer agnarna från vetet.

I somras skrev jag ett inlägg om en olycka då folk flockades kring en allvarligt skadad person och filmade istället för att göra något vettigt eller åtminstone respektera den personliga integriteten (Vill du att jag ska filma dig när du kämpar för ditt liv?). Antingen låtsas många att de varken ser eller hör eller så vältrar de sig i sensationslystnad.

Och jag då? Är jag den ädlaste person som traskat runt i ett par skor? Nej, dessvärre inte. Även jag kan vika undan med blicken, tänka att någon annan ska … I Sydsvenskans artikel om den ovan nämnde unge diabetikern intervjuas en socialantropolog vid Uppsala universitet, Brian Palmer (artikel). Han säger att det här beteendet, att inte hjälpa en individ när andra människor också är närvarande, kallas för åskådareffekten. Vi vill gärna att någon annan ska göra jobbet och engagera sig så att vi själva slipper. Men det kan även vara så att om vi ser att ingen gör något, ja, då gör vi själva inte heller något. Det blir ingens ansvar. Som bäst är vi när vi är ensamma med individen som behöver hjälp, för då blir det lite fart på oss och vi inser att det bara är vi som finns där och kan hjälpa.

”Gör aldrig mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig”. Visst har det potential att bli årets julklapp?