Det hände sig en höst att en kvinna blev förkyld. Hon blev förkyld igen och utan någon egentlig paus emellan blev hon förkyld en tredje gång. Nu värkte det ordentligt i bihålorna och kvinnan bestämde sig för att kontakta sin vårdcentral. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Kvinnan trodde på och hade tillit till sin kropps egenläkande kraft. Men den här gången kändes det nödvändigt att kontakta vårdcentralen. Hon drog sig visserligen för det, för inte ska man ta upp andras tid med sina banala åkommor! Å andra sidan nalkades julen och eftersom bihålorna värkte, huvudet dunkade och snoret hade en misstänkt kulör tyckte hon ändå att det kunde vara rimligt.

Hon knappade in numret till vårdcentralen och kom genast till en automatisk telefonsvarare. Det erbjöds en rad alternativa knapptryckningar för att komma vidare och eftersom kvinnan var en modern sådan, valde hon det alternativ som utlovades förbereda den mänskliga kontakten på andra sidan luren bäst. Alternativet innebar att kvinnan inom kort skulle få ett sms med en länk och via denna kunde hon svara på ett antal viktiga frågor om sitt tillstånd.

Kvinnan svarade på frågorna, men höjde ett ögonbryn vid frågan: ”Vad förväntar du dig av din kontakt med oss?”. Kvinnan, som vanligtvis var en lugn och fridsam person, kände en svag irritation och skrev kort: ”Hjälp.” Därefter erbjöds hon välja en av flera erbjudna telefontider fyra dagar senare. Nu höjde kvinnan två ögonbryn och utstötte ett oartikulerat läte. Skulle hon vänta i fyra dagar innan vårdcentralen förmådde ringa tillbaka? Det kommer aldrig på fråga, tänkte hon och avbröt hela proceduren.

Hon ringde igen, men valde nu ett annat knapptryckaralternativ. Samtidigt funderade hon på Kry-appen och privata sjukförsäkringar. Det nya alternativet visade sig vara bättre, för nu kunde vårdcentralen plötsligt ringa tillbaka redan tre timmar senare. ”Det här är ju som att vinna på Postkodlotteriet”, tänkte kvinnan som alltid tryckte bort samtalen från just detta lotteri. Och minsann om inte turen höll i sig, en vänlig sköterska ringde mycket riktigt tre timmar senare. Hon ställde samma frågor som kvinnan tidigare handskats med via länken och därefter fick kvinnan besked om att ringa tillbaka morgonen därpå eftersom dagens akuttider var slut.

Klockan 8 morgonen därpå hängde kvinnan på telefonlåset, blev förvånad över att det återigen var en automatisk telefonsvarare, gjorde ett antal knappval och lovades bli uppringd tio minuter senare. Under väntetiden tänkte kvinnan på de hinder, inte minst av teknisk karaktär, som äldre personer måste övervinna för att få vård. Kvinnan erbjöds läkartid klockan 14 samma dag. Hon kände sig nöjd med detta och försökte mentalt förbereda sig på att hon inte skulle få någon särskild hjälp av läkaren eftersom allting numera är virus.

Läkaren tittade inte i näsan, öronen, halsen eller någon annan för åkomman betydelsefull del. Det togs dock ett blodprov för att utesluta bakteriehärd. Rådet från läkaren var att kvinnan skulle fortsätta med det som hon redan ägnat sig åt den dryga senaste månaden och fortsätta självvårda sig med näsdroppar, som läkaren mycket vänligt skrev ut på recept trots att de var receptfria, och varför inte komplettera detta med nässkölj och massage av bihålorna? Men det utfärdades även en varning för att det kunde sluta mycket illa om tillståndet förvärrades. Om så skedde skulle kvinnan omedelbart söka upp akutmottagningen på lasarettets öron-näsa-halsmottagning. I ett sådant läge fanns det nämligen inget vårdcentralen kunde hjälpa till med längre.

Kvinnan kände sig nu mycket trött och kanske också en smula övergiven. När läkaren avslutningsvis frågade om kvinnan var nöjd med besöket svarade hon därför mycket sanningsenligt och mycket ampert: Nej, inte det minsta!

Sen gick hon hem med insikten att i dagens samhälle är själv bäste dräng inom en mängd områden.