Häromdagen satte gatukontoret upp små granar i min lilla stad. Lagom till advent lär ljusgirlangerna, som hänger över gatorna, komma upp och enligt rykte är storgranen också på plats på torget. Jag antar att gatukontoret måste ha lite framförhållning för att hinna med alla julbestyr. Det behöver inte jag ha.

I det här hemmet har vi med åren blivit ganska dåliga på att pynta i enlighet med årets olika traditioner. Annat var det när barnen var små och vi fick hem kassar med pynt som tillverkats i förskolan och senare i skolan. Till jul var det kottar som målats och nästan drunknat av en överdos glitter, tilltufsade smällkarameller som tillverkats av tomma toarullar som vi flitigt jobbat ihop, små handsvettiga broderade juldukar, papperstomtar med luvan på sned och ögon som pekade åt olika håll, gipsfigurer som skulle hängas i granen och ja… Mycket var det.

Numera, när vi återigen är två i hushållet, är vi ganska sparsmakade. Den ena dottern, som är mer road av traditioner än resten av familjen, kan ibland och med ett ironiskt tonfall säga när hon stiger över tröskeln: ”Jaha, och det här är ert julpynt i år?” när hon ser en liten tomtestackare som hukar i ett hörn. Men vi har faktiskt mer än den där tomten. Stjärnor i några fönster. Eljusstakar i flera fönster. En träbit med målad tomte på som maken alltid vill hänga upp eller luta mot väggen. En liten stickad (virkad?) tomte som jag tillverkade i syslöjden när jag var liten (fy sjutton vad den var jobbig att göra! Pilligt! Och syfröken var så petig! Och stickorna/virknålen halkade runt i nävarna! Men den blev klar – om än lite sned i sin hållning) och en och annan julpryl till.

Gran har vi rationaliserat bort. De barrar så förskräckligt efter ett tag och är jobbiga att ta ut efter jul. Man måste städa så mycket och fortfarande efter ett halvår hittar man de förbaskade barren lite varstans i hemmet. Konstgjord gran är dock inget alternativ. Över min döda kropp! Men ibland känner jag ett litet sug efter en gran i alla fall. De luktar så gott och det är mysigt med julgransljusen. Men jag kan ju gå hem till andra och sniffa på deras granar. Eller ta en gransniffartur i skogen.

Är vi tråkiga? kan man fråga sig. Vi frågar oss själva det ibland. Eller så konstaterar vi bara: Men vad traditionslösa vi är! Och då brukar vi ju ändå försöka anstränga oss lite när det är jul och allt. Men till påsk … ja, då blir det på sin höjd ett påskris som köps färdigt med fjädrar och en eller två förskrämda tuppar/hönor/kycklingar på matbordet.

Snart åker vi söderut med ovan nämnda dotter. För inte alls länge sedan sa hon, med ett något bekymrat tonfall: ”Mamma, du förstår väl att det finns julpynt där också?”

Jodå. Jag förstår.