Att låta sig låsas in och vistas i en ”fängelsecell” under 24 timmar, utan kontakt med omvärlden, är en av de senaste metoderna för att finna stillhet och ro. När man checkat in i sin cell, skickar man ut sin mobil via en lucka i dörren och sen är det bara att koppla av. Vart är vi på väg? undrar jag.

Ekorrhjul. Stress. Hets. Prestation. Ständigt nåbar. Inga klara skiljelinjer mellan jobb och fritid. Hur slår man av på takten? Hur finner man balans? Hur lever man? När de frågorna blir tillräckligt påträngande och pockande behöver man finna en lösning, ett svar. Och då finns det alltid de som kan erbjuda ett sådant. I Sydkorea är det senaste att man går i fängelse för att få ro under åtminstone ett dygn. Inga distraktioner som klockor, speglar och definitivt inga mobiler eller andra digitala föremål får finnas i cellen (Flyr vardagsstressen). I artikeln säger en av fängelsets grundare: ”Efteråt brukar folk säga att detta inte är ett fängelse utan att det riktiga fängelset är vardagen vi återvänder till”. Det är sorgligt, men då ska vi också komma ihåg att detta sägs mot bakgrund av att sydkoreanernas arbetsdagar är betydligt längre än dem de flesta av oss har.

Om ett dygn i en cell hjälper någon riktigt stressad sate att varva ner är det bra. Men jag är fortsatt förundrad över att självklarheter som stillhet, ro och tystnad behöver erbjudas på konstlad väg. Ni som följt min blogg ett tag kanske minns tidigare inlägg på samma tema; om lugnande skogsbad (Skogsbad är den nya tidens naturpromenad), eller den nya typen av AW då man samlas efter jobbet för att vara tysta tillsammans (I våra tysta rum saktar tankarna in) eller varför inte det märkliga vuxenvaggandet (Adult swaddling? Tacka vet jag några djupa andetag!).

”Det är synd om människorna” sade guden Indras dotter, inte en utan flera gånger, då hon besökte jorden för att se hur vi människor har det (August Strindberg, Ett drömspel) och det är inte utan att jag håller med henne. För var har vår förmåga, att alldeles på egen hand kunna vila och återhämta oss, tagit vägen? Eller: Varför är tempot så högt för så många att vardagspusslet alltid saknar några avgörande bitar för att gå ihop?

Men det är också  intressant att fundera över vad som kan tänkas hända i hjärnan under det där dygnet man är frivilligt inlåst i en cell. Det är ändå en extrem situation. Skulle jag börja tänka i nya banor, upptäcka nya saker om mig själv och förändra min syn på livet – eller skulle jag ”bara” vila upp mig? Eller kanske tvärtom bli prillig och otålig?

Under årens lopp har jag ibland funderat på att delta i en retreat eller att kliva i vandringskängorna (som jag ännu inte har) och följa pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Det är just detta att ge tankarna utrymme att löpa fritt och utan avbrott som lockar mig. Kanske blir det av en dag, kanske inte.

Men måtte jag aldrig känna behov av att bli inlåst ett dygn för att kunna fullfölja mina tankar och koppla av!