När jag lämnar detta jordeliv, vill jag – om jag får välja – dö knall och fall. Jag vill inte långsamt bli sämre, mista förmågor och slutligen vara helt beroende av andra. Men jag lär få finna mig i vad det än blir. Vad jag däremot inte vill finna mig i är en direktare, d v s att transporteras raka vägen till krematoriet och omedelbart därefter låta min aska grävas ner eller spridas för vinden – utan att anhöriga och vänner är närvarande.

Våra kalendrar är fulltecknade med jobb, resor, konserter, teaterbesök, träning … För en del blir en anhörigs död ytterligare något som tar tid, uppmärksamhet och den har dessutom den dåliga smaken att röra upp känslor.

Ulf Lernéus, vd på Sveriges Begravningsbyråers Förbund, konstaterar i en intervju med SVT Nyheter/Gävleborg att de anhörigas semestrar, konferenser och liknande allt oftare avgör om det blir en begravningsceremoni eller inte då en person har dött (Stressat ända in i döden). Den som inte har tid med döden och prioriterar annat, kan tycka att en direktbegravning är ett bra alternativ. Och visst, det är snabbt och lätt och endast ett telefonsamtal, mail eller sms bort. Livet kan rulla på som vanligt, utan sådana störningsmoment som döden innebär. Men, säger kyrkoherde Karin Sarja i Gävle pastorat, i samma intervju: ”Döden kommer aldrig lägligt.”

Det är ett fantastiskt ögonblick när en ny liten människa kommer till världen. Men det är en lika betydelsefull händelse, anser jag, när en människa lämnar jordelivet. Om man som anhörig inte tycker att det är viktigt att ta sig tid, rensa i kalendern, för att ta avsked under lite högtidliga eller mer informella former, ja då har rationaliseringen och effektiviseringen gått för långt.

Det finns naturligtvis dem som absolut inte vill att det ska hållas någon ceremoni när de har avlidit. Det får man respektera. Det finns dem som aldrig någonsin tidigare har varit till besvär och inte vill vara det efter sin död heller. Och det finns dem som inte har sparat ihop pengar till sin begravning och därför inte vill belasta någon annan, som inte heller har råd, med de kostnader som en sådan medför. Det kan finnas många skäl till att vilja tassa tyst ut ur livet. Det kan även finnas många skäl till att säga att man inte önskar en avskedsceremoni, fastän man kanske egentligen vill ha det.

Men att som anhörig avfärda döden och avskedet med hänvisning till att det är lite körigt just nu och jobbigt att boka om eller ställa in vad det nu vara månde, har jag ingen som helst respekt eller förståelse för. Det kallar jag för egoism. I kvadrat.

För egen del vill jag gärna ha lite uppmärksamhet och buller och bång i samband med min hädanfärd. Jag firades när jag anlände och vill firas när jag lämnar – då kan min cirkel slutas.