Vägen till jobbet kan vara lika spännande som en roman

Den här veckan promenerar jag till jobbet. Det tar cirka 20 minuter enkel väg. Förra veckan körde jag bil, men när svägerskan (som cyklar till jobbet) fick höra det utbrast hon klentroget: ”Kör du bil?” och då fick jag skämmas jättemycket så därför går jag nu. Det är faktiskt skönt, inte att skämmas men att promenera.

höstgång ny

På min väg till jobbet hinner jag iaktta en hel del och inte minst hinner jag fundera. Det är kontemplativt. När jag kommer till jobbet är jag inte bara rosig om kinderna utan mår också alldeles förträffligt eftersom jag 1) har varit duktig, 2) har lapat i mig dagsljus, 3) känner mig fantastiskt spänstig och 4) redan har hunnit uppleva massor.

Denna dag möter jag en liten dam med en stor hund. Jag funderar på om det är hennes hund eller om hon är dagmatte, om hon tar väl hand om hunden, vad hon gör om hunden plötsligt och hårt börjar dra i kopplet och varför jag tycker att aktuell hund och dam är ett omaka par.

pastellgrönt hus

Därefter passerar jag ett flerfamiljshus som har varit omgärdat av byggnadsställningar några veckor och nu plötsligt ser jag att huset är nymålat i en pastellgrön färg och förut var huset gråvitt, men den nya färgen är ganska fin faktiskt och varför valde de just den färgen och nyansen?

Lite längre fram går jag förbi jag ett skelett som sitter i en trädgårdsstol och mellan de klena benen har den stackaren en tom spritflaska. Det är en kvarleva från Halloween förstår jag och sneglar lite förstulet på den och undrar vad det är för typer som sätter en sådan grej utanför sin ytterdörr? Jag funderar också på om jag tycker att det är ett roligt initiativ och kommer fram till att jag kan småle åt den magre, men inte gapskratta för så kul är det inte.

skelett

Strax därpå hamnar jag bakom två pojkar som kan vara i 12-13-årsåldern och även de är lite magra om benen. Han till höger har ett långt, kastanjebrunt hårsvall och jag tänker att det håret ser ut som det jag hade i den åldern. Tjockt och härligt. Fin färg. Självfall. Kompisen är snaggad och vilket är modernast egentligen och har han med svallet håret uppsatt i en tofs ibland? Det är ju populärt bland vissa fotbollsspelare och artister, har jag förstått. Eller?

Vid övergångsstället kommer en gubbe (nå, han är kanske tio år äldre än vad jag är) energiskt spatserande och han har bara shorts och en långärmad tröja på sig. Det är ju en sak, men varför har han även tjocka vinterhandskar? Det går inte ihop. Fryser han inte om benen, men om händerna? Har han ojämn blodcirkulation eller vad är problemet? Är det ens ett problem?

Sen är jag framme och en ny arbetsdag kan börja.

7 reaktioner på ”Vägen till jobbet kan vara lika spännande som en roman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s