”Allt väl?” frågar jag en medmänniska minst en gång om dagen och så ler jag vänligt. Min tanke är inte att personen i fråga då ska svara nej och påbörja en lång och detaljerad utläggning om krämpor eller annat som kan vara på tok. Jag förväntar mig att den tillfrågade ska nicka och returnera såväl ett leende som en motfråga: ”Jadå. Och du då?” Och då svarar jag att allt är så bra så, fastän det kanske inte alls är det.

Frågor av den här typen ingår i det sociala spelet, i det till intet förpliktigande småpratet – eller kallpratet om ni så vill. Man kan likna det vid att dansa vals. Två steg dit och två steg dit. Det finns en form, ett mönster, och det följer vi. En något mer utvecklad variant är när man som gäst stiger in ett rum med obekanta personer. Då prövar man sig fram lite försiktigt sedan man presenterat sig för varandra. Kanske frågar man de okända hur de känner värdparet, vad de jobbar med, om de kommer långtifrån och nu börjar det minsann kurra lite i magen också så det ska bli gott med mat. Kanske är det någon som för i denna konversation och någon som följer, men man tar sig runt på det sociala spelets dansgolv och försöker komma överens om takten. Här finns en gemensam vilja att få igång pratet, att socialisera och lära känna varandra lite grann.

På tågstationen eller i kassakön är det däremot sällan vi anstränger oss för att inleda ett samtal med helt okända människor. Att hänge sig åt mobilen känns oftast betydligt angelägnare och det är ju också en tydlig signal till omgivningen: Stör mig inte, jag är upptagen. Håller man tyst har man kontroll, börjar man prata veta man inte var det slutar. För tänk om man plötsligt är fast i ett samtal som man inte alls vill vara fast i? Tänk om den som jag pratade med i väntan på tåget, vill fortsätta samtalet på tåget också? Huga!

Men sen händer det: Tåget är inställt! Och då börjar vi prata med varandra. Det bildas en kör av gemensamt ojande, ilska och ”inte nu igen!” Och så delar man inställda-tåg-historier med varandra, den ena värre än den andra, och tipsar om hur man bäst framför sin klagomål till entreprenören. Sen kommer ersättningsbussen och då återgår allt till det normala igen och är det möjligt att få ha hela sätet för sig själv så ja tack.

Det händer att alldeles vanligt småprat med obekanta helt oväntat – och ofta mycket snabbt – utvecklas till ett samtal som öppnar både hjärtat och hjärnan på vid gavel. Det är de samtalen man bär med sig länge efteråt eftersom de vidgar vyerna, lär en något nytt eller bara värmer som en sprakande eld i höstmörkret. Kanske ses man aldrig mer eller så är det precis det man gör, men oavsett vilket finns den mycket välsmakande erfarenheten, känslan och upplevelsen kvar.

Så kan det vara. Annars då? Allt väl?