Jag hittade ett borttappat minne i en låda på vinden den gångna helgen. Inget minneskort alltså, utan minnen från en resa till USA som jag gjorde tillsammans med min klass i gymnasiet. Det visade sig att jag hade gjort dagboksanteckningar under resan, vilket var en glad överraskning för en som har så dåligt minne som jag har.

Jag är lite avundsjuk på människor som i detalj minns händelser som ligger åtskilliga år tillbaka i tiden. De kan berätta precis vad som hände, nästan minut för minut, och ibland blir jag alldeles fascinerad över att lyssna på vad jag själv tydligen har varit med om. Det måste vara helt underbart att kunna återuppleva saker på det sättet, att kunna gotta sig i alla spännande, roliga, tokiga och intressanta minnen. Hur kan vi vara så olika när det gäller att komma ihåg? Och vad beror det på att somliga tycks minnas allt och andra mycket lite?

Härförleden tog jag in på hotell i Göteborg. När maken fick veta vilket hotell det var, sa han att ”där bodde ju vi när vi var på Göteborg Horse Show”. Va? Sov vi över i Göteborg? Åkte vi inte hem på kvällen? ”Men minns du inte att vi var där med X och Y och de bodde på samma hotell?” Va? Var vi där med dem? Och vi bodde alltså på hotell? Trots denna minneshjälp kommer jag inte vidare. Jag minns att vi var på Göteborg Horse Show och jag minns att det var fantastiskt roligt. Men that’s it. ”Det var en backe upp till hotellet”, fortsätter maken. När han säger det susar en suddig minnesbild förbi i hjärnan. Sen tar det stopp.

Tror ni att jag kände igen hotellet när jag nu (tydligen) återvände? Nej. Visst var det en uppförsbacke, men att den var så lång sa inte den förbisusande och oskarpa minnesbilden. Och vare sig hotellets exteriör eller interiör påminde mig om att jag varit där förut.

När det gäller den där USA-resan med klassen 1976, minns jag faktiskt vissa delar. Jag minns t ex en sötsliskig och hysteriskt grön tårta som vi blev bjudna på hemma hos någon ute på landet någonstans. Vilka värdarna var kommer jag dock inte ihåg. Jag minns att vi var på Kennedy Space Center, Radio City Music Hall, i Daytona Beach, att det var många vita hus i Miami och att FN-skrapan i New York var imponerande. Några närmare detaljer kan jag dock inte redogöra för eftersom de är som bortblåsta. Däremot minns jag mycket väl – och i detalj – att jag fick panik och svår kramp i benen när vi gick i en otäckt smal ståltrappa i Frihetsgudinnan i 40 graders värme och folk tryckte på bakifrån och det var lika många tätt packade framför mig. Efteråt tänkte jag ”aldrig mer”!

Minnet, åtminstone mitt, tycks vara mycket selektivt. Ibland tänker jag att det nog beror på att hjärnans hårddisk är full. Eller på att jag under några år arbetade alldeles för många timmar för många dagar i veckan och då sköt undan allt annat som inte var absolut nödvändigt – och svisch åkte en del minnen och annat ner i hjärnans soptunna. Jag tror inte att soptunnan är tömd, jag tror bara att det ligger så mycket i den att det är svårt att hitta bland grejerna.

De där dagboksanteckningarna från USA-resan ska jag mysa ner mig med en dag. Och när jag har läst dem, kommer jag att minnas allt. Bland annat var, varför och hos vem jag åt den där hysteriskt gröna tårtan.