Den gångna helgen var det bokmässa i Göteborg. Många kände sig kallade att besöka den och så även jag. Det var trångt, intressant och ett lustfyllt botaniserande bland böcker. Jag gick även på ett och annat seminarium och gjorde några korta stopp vid bokprat i montrarna ute på golvet.

Majoriteten av mässans besökare var kvinnor. Majoriteten av publiken på seminarierna och under bokpraten var kvinnor. Tjejer, damer och kulturtanter i alla åldrar. Med och utan hund (stackars mässhundar!), med ryggsäckar, väskor eller en dra-maten som kunde lastas full med böcker och som vi andra kunde snubbla över i trängseln.

”Har du tänkt på att det nästan inte är några män här?” frågade min kompis, som råkar vara just man, när vi lyssnade på Jonas Hassen Khemiri som pratade om sin nya roman. Det hade jag dittills faktiskt inte tänkt på. Men därefter uppmärksammade jag det desto mer och vi återkom till detta några gånger under helgen och den givna diskussionsfrågan var: Var är männen? Är de, generellt sett, inte lika intresserade av litteratur som kvinnor? Men varför skulle de inte vara det? Tycker de inte om trängsel? Är de hemma och passar barnen?

Nu hoppas ni kanske att vi faktiskt kom fram till något svar som förklarar detta fenomen. Det gjorde vi inte. Vad vi däremot noterade var att vissa seminarier/bokprat lockade något fler män (men kvinnorna var fortfarande i majoritet). Medan kvinnorna tycktes dras till alla möjliga ämnen, drogs männen (detta är en högst ovetenskaplig spaning) till seminarier/bokprat som hade med t ex historiska skeenden att göra. Tänk världskrig.

Att jag inte gärna skulle följa med maken på en båtmässa tycker jag inte är så konstigt. Jag förstår mig inte på storheten i nya finesser och nydanande båtteknik. Båtar kan vara mycket vackra, men en båt är en båt liksom. Men litteratur – det intresserar väl alla?