Ord kan ha olika färger. I min värld är ordet rutin kommunalgrått, det vill säga en glanslös och tråkig nyans av grått. Ordet uttrycker något som är trist, cementerat och strängt regelstyrt.

Jag kom att fundera på detta idag när jag vattnade blommorna. Det är nämligen en rutin jag har att vattna blommorna varje söndag. Rutinen omfattar samtliga blommor och växter  i hemmet. På söndagar får de vatten och därmed basta. Ser någon växt törstig ut låt säga på torsdagen, får den i nio fall av tio vänta med att släcka sin törst till söndagen. För sådan är min rutin. Det är endast om växten är nära döden (mycket nära) som den motvilligt kan ges en skvätt vatten, men då rubbas också mina rutiner och jag kommer alldeles av mig i min vattnargärning. För när ska växten som fick vatten på torsdagen då vattnas nästa gång? Det är en fråga av nära nog existentiell karaktär. Åtminstone för växten i fråga.

En annan rutin jag har är att ställa ut mina löparskor på balkongen direkt när jag kommer hem från motionsrundan. Det är ju uppenbart varför – vem vill ta på sig ett par skor som stinker redan från början? Problem uppstår dock om det regnar. För hur ska jag då göra? Dyblöta löparskor tar sin tid att torka, medan ett par svettfuktiga dito återhämtar och fräschar till sig tämligen snabbt då det är uppehållsväder. I sådana ogynnsamma lägen måste jag låta skorna stå inne och dofta av sig efter bästa förmåga. Men tillfredsställande känns det inte.

Sen är det ju det där med flaskor, förpackningar och dylikt som ska till återvinningen. Det är faktiskt näst intill omöjligt att påbörja en ny arbetsvecka om inte korgen, där dessa föremål samlats under veckan, är tömd. För var ska vi då lägga alla tomma förpackningar som vardagslivet genererar den kommande veckan? De ska ju läggas i korgen och inte någon annanstans. Alltså är rutinen att korgen måste tömmas någon gång under helgen.

Jag måste erkänna att jag tycker att människor som är låsta av rutiner också är något begränsade (men det gäller inte mig själv förstås). Tänk så många gånger vi har hört någon på en arbetsplats, lite förnumstigt och icke-tillåtande, säga ”Detta är våra rutiner och så har vi alltid gjort!” och då förstår man att något annat eller ens en variant inte är att tänka på. Vissa är så hårt bakbundna av sina – och ibland även andras – rutiner att de har fått ett tunnelseende och det är inget att eftertrakta. Och ni vet hur det är när arbetsuppgifterna har börjat gå på rutin; det är så trist!

Samtidigt, om vi vidgar begreppet en aning: När man har fått lite rutin, eller rent av är rutinerad, är det en befriande känsla. Istället för att tänka på varje litet moment och varje steg, kan man lyfta blicken, bli visionär och vara kreativ.

Den kommunalgrå färgen har kanske ändå ett litet stråk av glitter.