Så sent som i går svettades jag. Så sent som i natt var det mycket varmt i sovrummet och golvfläkten snurrade och surrade, vilket den har gjort utan uppehåll åtminstone de senaste tre veckorna. Så sent som för ett dygn sedan var det fullständigt otänkbart att ta på sig en jacka eller ett par jeans, oavsett tid på dygnet.

I dag är en annan dag. I dag har jag haft frysknottor på låren och armarna. I dag har jag strävat fram under ett paraply, iklädd skinnjacka, hela skor och långbyxor (dock inte jeans, inte än). Jag har suttit på en restaurang, inomhus, med jackan på eftersom det drog kallt från den öppna dörren. Jag har betraktat andra restauranggäster som bar fleecetröjor, knäppta ända upp i halsen. Jag har sett regnet störta ner och undrat hur jorden, den torra och karga, ska kunna suga åt sig all väta.

I går var det liv och larm på gatorna och uteserveringarna till långt in på småtimmarna. Det vet jag säkert eftersom jag gick hemåt vid tvåtiden på natten. I dag är det dött. På min gata gapade alla uteserveringar tomma när vi, jag och maken, gick hem från restaurangen för en stund sedan. Parasollerna var nedfällda, stolar och bord sysslolösa. Det var märkligt tyst och vi gick ensamma på gatan.

Temperaturen viskar höst och jag börjar titta med ett förnyat intresse på ytterkläderna som hängt oanvända i hallen hela sommaren. Balkongdörren är inte längre öppen. Fläkten är avstängd.

På måndag börjar jag och många andra jobba efter semestern. Hur kan vädret veta det?