Tvi för gamla könsroller – men det är inte okomplicerat

Bilden på den tvättande flickan stör mig omedelbart när jag får ögonen på den. Jag vet också varför den gör det. Men jag tycker inte att det är helt okomplicerat att förhålla sig till.

Ny bild könsroller
Tvätta på nytt sätt – men vem är det som tvättar?

Jag hade kunnat ta den här bilden (Expressen Söndag, 2018-07-29) själv. Antingen på mina egna barn när de var små, eller i dag på mitt barnbarn när hon leker. Det är en söt bild av en flicka som, med ett band i håret och rutigt förkläde, står böjd över en tvättbalja och tvättar kläder. I bakgrunden ses hennes hittills uträttade arbete hänga på tork.

Det som stör mig är att det är en bild som konserverar könsrollerna. Texten (och detta är inte en annons, utan en redaktionell text) berättar om nya tvättprodukter och fläckborttagare som möjliggör rengöring utan att behöva tvätta hela plagget. Bra för miljön således. Behjärtansvärt. Men bildvalet …

Det jag funderar över är:

  1. Varför valdes en bild på ett barn, och just en flicka, som utför detta arbete? Det är 2018. Vi lever i ett förhoppningsvis tämligen jämställt samhälle (även om det finns undantag). Varför väljer man en bild som konserverar gamla könsroller? Hur kan det försvaras?
  2. Hade det varit bättre om det hade varit en pojke på  bilden? Nej, och det skulle ju också bli konstigt om det bara var pojkar på den här typen av bilder. Och återigen: Varför ska det över huvud taget vara ett barn på bilden?
  3. Överreagerar jag? Om någon tycker att jag gör det, varför tycker de då så?

För mig är bildvalet inte okej. Det är en stereotyp. Statens medieråd skriver bl a följande om hur kvinnor och män skildras i medierna: ”Bilder är en viktig del av mediernas berättelser. Bilder kan avslöja avsändarens normer, värderingar och uppfattningar.” (Läs mer här: Kvinnor och män i medier). Och det är just det som är min poäng: En bild berättar, den säger oss något, den påverkar. Därför är inte valet av den aktuella bilden okomplicerat. Det är inte bara en söt bild. Det är något mer.

Mitt ena barnbarn, som är en flicka, älskar att leka med dockor, leka familj, leka att hon lagar mat och att hon lämnar och hämtar på förskolan. Det andra barnbarnet, som är en pojke, älskar traktorer, bilar och fordon av alla de slag. Vi som finns runt omkring dem tycker inte att vi leder eller styr dem i en viss riktning, utan barnen väljer själva med vad och hur de ska leka. Så varför väljer de just de lekar och leksaker som de gör? Är det i grunden biologiskt betingat, som en del vill hävda? Tar de efter andra barn? Imiterar de vad de ser på teve och internet?

Leder vi kanske själva dem, trots allt, åt ett visst håll utan att vara medvetna om det? För inte heller vi är opåverkbara och fria från stereotypt tänkande och agerande – även om vi mycket gärna vill tro det.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s