De är fyra i familjen. Mamma, pappa, dotter och son. Äntligen är de på semester – och tänk vad de har längtat och sparat! Nu bor de på fina hotellet, med tjusiga poolerna och är inkvarterade i – hoppas jag för deras skull – två dubbelrum. Men då är det synd om lillebror som måste dela rum med syrran.

De sitter snett bakom oss i matsalen. De har relativt nyligen anlänt och nu ska de äta kvällsmiddag. Förväntningarna är på topp. Här ska bli tid för kärlek, umgänge med barnen och spännande upplevelser. Om det inte vore för den sanslöst egotrippade tonårstjejen som tycks ha hörlurarna fastvuxna i öronen. Hon pillar sig i den mentala naveln hela tiden och snurrar navelluddet runt, runt, runt. Det tar bara några minuter så är saken klar: Hon är familjens semestersabotör.

När menyerna ligger på bordet får hon ett första utbrott. För hur ska hon kunna välja något från den här menyn? Hur ska hon kunna bestämma vad hon vill äta? Och varför stressar de henne så, de vet ju hur stressad hon blir när hon måste bestämma sig så snabbt? Sedan reser hon sig med den suraste minen som tänkas kan och lämnar lokalen. Med hörlurarna i öronen. Föräldrarna ser obekväma ut och har sannolikt en lavinartad irritation på gång i det inre – men de behärskar sig. Det går ju inte an att hela familjen får ett utbrott i detta offentliga sammanhang. Dessutom räknar de säkert helt kallt med att dottern ska återvända om en stund.

Det gör hon också. På väg tillbaka till bordet avslutar hon ett samtal med (antar jag) en kompis och hon har förmodligen beklagat sig djupt över föräldrarnas oförmåga att förstå hur stressande en meny kan vara. Hon avslutar samtalet, sjunker ner i stolen, suckar demonstrativt djupt och surt och beställer en pizza. Sen tjafsar hon vidare med familjen om än det ena, än det andra och hela tiden med lurarna i öronen. Föräldrarna ser allt mer ansträngda ut och sonen/brodern tystnar så småningom.

Jag hoppas att familjemedlem Egotripp landade i någon form av omvärldshänsyn så småningom. Jag hoppas att familjen fick en fin semester. Trots allt. En sådan där självcentrerad varelse (jag vet, det är normalt för åldern men olidligt för andra) kan bli värsta semestersabotören. Men… om jag tittar i backspegeln minns jag hur det kändes när hela världen var orättvis och ingen – absolut ingen – förstod någonting! Vilket lidande det var!

Den där pizzan förresten; den lämnades kvar på middagsbordet, i nästan exakt samma skick som den kom in.