Nu har det hänt igen. En person skadades allvarligt i en olycka och folk samlades runt omkring – inte för att hjälpa till utan för att filma. I tidigare fall har föräldrar till och med lyft upp barnen på axlarna så att de bättre ska kunna se olycksplats och olycksoffer. Den här typen av beteenden visar en egoism, brist på empati och feghet som går bortom all rimlighet.

De som vill försvara detta agerande kan hävda att det är viktigt att dokumentera eftersom det kan vara till nytta vid en eventuell rättegång. Det finns säkert även dem som tycker att man ska filma polisens och räddningstjänstpersonalens arbete i syfte att ha bevis om det är så att blåljuspersonalen inte har skött sitt jobb.

Problemet är dock att polis och räddningstjänst numera ofta blir fysiskt förhindrade att utföra ett livsviktigt jobb just för att människor tränger sig fram och filmar, inte vill släppa fram räddningstjänsten eftersom de skymmer sikten, inte vill flytta sina bilar så att ambulansen kommer fram till olycksplatsen o s v. Det är orimligt att polis och räddningstjänst ska behöva argumentera, fösa undan folk och lägga dyrbar tid, livsviktiga sekunder och minuter, på att tjafsa med människor som inte har något vett i skallen alls. I värsta fall hinner den eller de olycksdrabbade att dö eftersom hjälpinsatserna förhindras av dessa filmande och fotograferande hyenor.

Det är säkert så att det finns tillfällen då det är bra att det finns en dokumentation från en olycksplats. Men är det inte märkligt att polis och räddningstjänst numera alltid förutsätts agera fel – annars skulle väl inte deras arbete alltid behöva dokumenteras av den filmnödiga allmänhet som samlas runt och på olycksplatser? För det är väl ändå inte så att allmänheten filmar för att den är sensationslysten, vill lägga ut något häftigt och dramatiskt på sociala medier och få ”betalt” med många likes eller tjäna pengar genom att sälja sin lilla filmsnutt eller bild till media?

Psykologer och andra har uttalat sig i media om ovanstående och totalt oempatiska beteende. Förutom filmandet och fotograferandet, är det också ett problem att folk står passiva och inte agerar (de har ju inte tid, de måste filma). Psykologerna förklarar nämnda beteenden på följande sätt:

• Folk tror att filmandet/fotograferandet kan vara till nytta längre fram, t ex vid en rättegång.
• De tror att de är med om något historiskt och viktigt.
• De vill få högre status och fler likes på sociala medier.
• De ser andra filma och tänker då att det är okej att de också gör det.
• De tänker att någon annan redan har ringt efter hjälp och då behöver de inte själva agera.
• De tänker att det säkert finns någon med bättre kompetens som kan rycka in och göra en hjälpinsats.
• De tror att det är riskfyllt att gripa in och/eller att det kan ”kosta” någonting.

Egentligen behövs det inga psykologer som uttalar sig om detta. Det är ju så enkelt. Skulle du, om du råkade ut för en olycka, vilja ligga där på marken, i vattnet, i den demolerade bilen, utanför det urspårade tåget och bli filmad av kreti och pleti? Eller skulle du vilja att någon grep in och hjälpte dig? Skulle du vilja få chansen att leva vidare?