En dag in på solsemestern på Kreta kommer en kvinna från hotellets spa och slår sig ner på solsängen bredvid. Hon vill att vi ska tänka på hur vi solar. Inledningsvis bestämmer hon vår hudtyp till nummer 1. Det betyder blekfis, ungefär.

Vi som redan sitter under uppfällt parasoll, med solhattar på huvudet, solbrillor på näsan och insmorda med solskyddsfaktor 30 och 50 lär oss inget nytt av henne men uppskattar initiativet. Det gjorde nog inte de som har ilsket röda kroppar efter flera timmars effektiv vändstekning rakt under solens strålar, och som snart lär fjälla i stora sjok. Så mycket bortkastad möda, kan man tycka.

Inställningen till solande och medvetenheten om riskerna har förändrats mycket de senaste tio – femton åren. Förr ansågs solskyddsfaktor 6 vara högt, för att inte prata om solskyddsfaktor 10 eller – ve och fasa- 15. Då var det ju inte längre lönt att sola, tyckte man. Parasoll var inte aktuellt, istället petade en del in en silverfärgad solljusreflektor under hakan – eller en hel silverfärgad matta under kroppen – i syfte att bli ännu brunare, snabbare.

”Man känner sig så fräsch om man är solbränd” är en inte helt ovanlig kommentar i soltider. Jag håller med, men brännskadad hud och malignt melanom orsakad av för mycket solande är inte eftersträvansvärt.

Då är jag hellre en, endast lätt brynt, blekfis.