Idag är det appar som gäller för många som dejtar och här bläddrar man bland presumtiva partners och snabbt som attan kan man bestämma sig för om man är intresserad eller ej. Ett svajp till höger på Tinder så är du intresserad och ett svajp till vänster så är du inte det (jag har googlat). Hej, vad det går! Den har en finne på näsan, den har för stripigt hår och den har fel jobb. Bort med dem!

Men det tycks ligga mycket mer bakom det där svajpandet än vad man först kan tro. Linus Larsson på Dagens Nyheter (Baksidan av den outsourcade kärleksjakten)  har skrivit en krönika om den numera även outsourcade kärleksjakten som dejtingappar erbjuder sina kunder. Du säger vad du vill ha och så är det en annan som sköter det första urvalet/gallringen. Denna ”annan” låtsas vara du och sköter konversationen med hugade spekulanter. Data analyseras och om någon klämmer sig genom nålsögat så kan det kanske bli en dejt med dig som faktiskt på riktigt står bakom profilen på dejtingappen. Alltså. Börjar det inte bli lite väl cyniskt nu? Någon tror sig ha kontakt med originalpersonen, men konverserar egentligen med en ställföreträdare. Vad f-n är det?

Med det i bakhuvudet vet jag inte om vi frigjorda, framsynta och jämställda är så himla mycket bättre än dem som går till den äktenskapsmäklare som kallas Doktor kärlek i Teheran (Äktenskapsmäklare i Iran enda sättet att dejta). I artikeln berättas bland annat om en man och en kvinna som träffades på denna äktenskapsförmedling för första gången för en vecka sedan på en speeddejting och nu förhandlar de om äktenskap. Mannen berättar att han förhandlat om äktenskap 20 gånger tidigare men att det är svårt att hitta någon som lever upp till förväntningarna. Han har så att säga hittills svajpat till vänster, men nu hoppas han kunna svajpa till höger.

Jag ska inte döma ut dejtingappar för de fungerar alldeles utmärkt för många och leder till lyckliga relationer. Det jag vänder mig emot är det kalla, beräknande och affärsmässiga. Kärlek är ju precis det motsatta.