”Alla känner apan, apan känner igen” finns det ett ordspråk som säger. Jag kommer att tänka på det när jag på grund av snöoväder gör en mycket kort och mycket oplanerad konstrunda i hemstaden. Den konstrunda som skulle sträcka sig ut över Österlen, reduceras till Ystad och här var antalet utställare inte stort i år.

På Ystad Saltsjöbad ställde, som traditionen numera bjuder, Carolina Gynning ut tillsammans med sin mamma Agneta Gynning. Kändisar drar folk. Så är det. När vi knallar in i utställningslokalen lägger jag märke till ett anslag på väggen, på vilket det står att man vänligen ska respektera att Carolina Gynning inte vill medverka på selfies. Fullt begripligt, tänker jag och fortsätter in.

Jag glider förbi disken där affärerna görs upp och vidare in i rummet. Det är mycket folk där, även om en del verkar mer intresserade av att fotografera snöovädret utanför med sina mobiler än av de konstnärliga verken. En stund senare, när jag ska lämna utställningen, har någonting förändrats. Då har Carolina och Agneta Gynning anlänt och klivit in bakom disken – och nu är det tvärstopp framför den. En stillastående och kompakt folkmassa riktar sina blickar mot disken och Carolina Gynning.

Besökarna glor på henne; hämningslöst, intresserat, lystet, förstummade. Några höjer mobilen för att ta en bild – eller filma. Jag vill bara ta mig fram och ut och söker efter möjliga passager i människomassan. Det finns inga sådana, stoppet är som ett vägarbete på autobahn i Tyskland. Jag tänker då att jag får väl titta lite på henne, jag också. Så jag kastar en snabb blick och kan därför meddela följande: 1) Hon är snygg. 2) Hon är mycket välsminkad. 3) Hon försöker, så vitt jag kan bedöma efter fyra-fem sekunders begapande, bete sig normalt trots att hon blir uttittad av skåningar och stockholmare i en salig blandning. Sen stångar jag mig fram, förbi och ut från lokalen.

Carolina Gynnings kändisskap bidrar tveklöst till hennes försörjning. Hennes namn är hennes varumärke och man kan läsa intervjuer med henne tämligen regelbundet vilket naturligtvis fyller på bränslet. Hon har säkert gjort ett mycket medvetet val att leva i offentlighetens ljus, med allt vad det innebär.

Ändå blir jag illa berörd när hon blir tittad på som en apa i en bur. Jag skulle inte vilja byta med henne. Och jag tycker inte om zoo heller.