Hej Internationella kvinnodagen! Hur är med dig nu för tiden? Du har fortfarande mycket att uträtta, eller hur?

Jag tänker på småflickor som blir bortgifta, trafficking, kvinnor som inte får utbilda sig, som måste leva sitt liv innanför hemmets väggar, som inte får gå ut utan manligt sällskap, som inte får rösta i politiska val. Jag tänker på kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier, som våldtas och att många inte anmäler brotten eftersom de inte litar på att rättsväsendet ska förmå skipa rättvisa. Jag tänker på kvinnor som måste fly, gömma sig, som mördas av en man som de haft en relation med. Jag tänker på de kvinnor som straffas för att de uttryckt en egen vilja, för att de krävt sin självklara rätt att respekteras som människa.

Jag tänker på me too-rörelsen, på den infekterade varböld som sprack när hundratusentals kvinnor lyfte skamkänslan från sina axlar och lade den på gärningsmännens istället. När de sexuella kränkningar och härskartekniker, som ofattbart nog sker och existerar än idag på arbetsplatser och i andra sammanhang, placerades i strålkastarljuset och ynkligt kisade mot den plötsliga och oönskade uppmärksamheten.

Jag tänker på att det fortfarande finns oberättigade skillnader i kvinnors och mäns lönekuvert. Att vi har kvinno- respektive mansdominerade yrken och att de värderas så olika. Att pappor fortfarande tar ut en så liten andel av föräldraledigheten. Jag tänker att det än idag finns reklam som befäster och konserverar könsroller och stereotyper. Jag tänker att det finns kvinnor som gör skit för andra kvinnor och att det finns män som gör skit för andra män.

Vet du vad, Internationella kvinnodagen? Jag tänker att vi inte har råd att slappna av. Inte än.