Vi betalar allt mer med betalkort och många bär aldrig kontanter längre. Affärsidkare som inte tar emot ”reda pengar” är ingen ovanlighet numera. Själv tillhör jag dock dem som fortfarande gärna vill ha en sedel i bakfickan ”för säkerhets skull”. Sannolikt är det snart slut med det och det är lika bra det eftersom jag, som så många andra, ändå har dålig koll på vilka valörer de ”nya” sedlarna och mynten har. Betalkort, Swish, e-kronor, andra digitala valutor… Hur ska vi ha det? Vad ska det bli? Är det helt kontantlösa samhället verkligen snart här?

Riksbankschefen Stefan Ingves har i en debattartikel (DN, 2018-02-27) blåst i hornet: Hur definierar vi pengar och hur ska vi betala för varor och tjänster i framtiden? Hur ska vi undvika att hamna helt i klorna på de kommersiella aktörerna och de betalningsmedel som de tillhandahåller? Det är onekligen både intressanta och relevanta frågor. Det gäller att tänka framåt, men Ingves tut i luren får mig även att tänka bakåt i tiden.

När jag var liten knallade jag iväg till fiket i byn med en hel enkrona och sedan köpte jag ettöresgodis för hela pengen. Jag stod där framför glasdisken och pekade på de olika burkarna: ”Tre sådana, fyra sådana, en sådan, fem sådana och …” På andra sidan stod en oändligt tålmodig expedit med en påse i ena handen och en tång i den andra och räknade: ”55 öre… 78 öre … 95 öre…”. Expediten kan inte precis ha sett fram emot lördagarna när byns barn kom vallfärdande med sina veckopengar.

När pengarna tröt – och godiset var slut – gjorde jag ett besök i byns telefonkiosk. Golvet bestod av en trätrall med breda springor. Där låg en och annan tappad 25-öring som jag kunde fiska upp med lite tur och skicklighet. Sen gick jag till fiket. ”Jag ska ha en sådan… sju sådana …”.

Morgondagens barn måste nog knäcka en kod för att kunna handla mer godis än e-kronan räcker till.