Det är inte alls länge sedan jag var barn, men nämner jag årtal kommer de flesta att tycka att min barndom ligger långt tillbaka i tiden. Jag har min personliga upplevelse av tid och då ligger barndomen fortfarande nära. Samtidigt upplever jag att tiden går så fort att jag emellanåt vill bromsa in rejält. För hur ska jag hinna med allt jag vill?

Tid är ett intressant fenomen och det är mycket som handlar om tid i dag. Vi jagar tid och strävar efter att vara tidseffektiva. Vi vill spara tid genom att förenkla och ta bort onödiga moment. Strykfria kläder, snabblagade maträtter, besvara mail på bussen till jobbet. Vi vill inte slösa med vår tid och lär oss sålla bort energitjuvar och annat som bara tar just tid men inte ger oss något för egen del. Tid är pengar. Effektivisera, delegera, rensa bort sådana värden som inte är mätbara och ekonomiskt gynnsamma. Vi vill ta oss tid för att umgås, odla våra intressen, ta igen oss. Hur ska vi få tiden att gå ihop?

Tiden kan gå väldigt fort – och så erbarmligt långsamt. När vi gör något som roar, engagerar, intresserar och fascinerar oss rusar tiden iväg. När vi sitter på en tråkig föreläsning, väntar på det försenade tåget eller befinner oss i ett sammanhang som tråkar ut oss går tiden obegripligt långsamt – och detta trots att tiden är konstant. Men vår upplevelse av den skiftar. Bodil Jönsson, fysiker, författare och professor emerita, beskriver det i boken Tio tankar om tid: ”Våra inbyggda klockor går olika från dag till dag, från timme till timme, ja, kanske från minut till minut. De är alltså inte särskilt pålitliga.” Därför, om jag säger att jag har väntat på bussen i en evighet, har jag kanske egentligen bara väntat i tio minuter. Tiden är konstant, men har en personlig gummibandseffekt.

”Det är ju bara måndag och fredag”, finns det de som säger. Det kan vi tänka på när vi tar oss an den tröga, motvilliga måndagsmorgonen, för i ett nafs har den förvandlats till en fredagsmorgon med salsa i stegen.