Kommunikation bara för att?

När jag nyss hade gått ut gymnasiet tågluffade jag i Europa med en kompis. Käckt krängde vi på oss ryggsäckarna och gav oss iväg. Allt som allt var vi ute i drygt tre veckor och byggde på erfarenhetsbanken. Hemma i Sverige fanns föräldrarna och de fick leva i ovisshet om hur vi hade det. Detta var före mobiltelefonernas och de sociala mediernas tid så kommunikationen bestod av ett fåtal vykort, varav några damp ner i föräldrarnas brevlåda först efter att vi kommit hem igen.

I dag kan vi kommunicera med varandra hela tiden. Oroliga – eller bara nyfikna – mammor och pappor kan på olika sätt kontakta sina barn och ungdomar i tid och otid. Och tvärtom. I dag är det också möjligt att följa resenärer i realtid och veta precis på pricken var de befinner sig. Det känns tryggt (eller möjligen otryggare) för den som oroar sig och vill veta, och kan vara störande för den som inte vill vara påpassad hela tiden.

Häromdagen krockade maken med en hjort. En kollega undrade strax efter olyckan om frun telefonerats och informerats om det inträffade. ”Nej, varför skulle jag göra det? Jag är ju oskadd!” svarade maken. Så tänker nog bara den som inte har vuxit upp med mobiltelefoner, sociala medier och ständiga uppdateringar. Vi har ingen inbyggd reflex att ringa, sms:a eller på annat sätt meddela oss med varandra ett otal gånger per dag för att berätta att lunchen har ätits, skorna är putsade eller att katten har nyst.

sms

Varför är det så vanligt med de här, ska vi säga lite fadda, flera-gånger-om-dagen-uppdateringarna familjemedlemmar emellan? Handlar det om otrygghet? Kontrollbehov? Är det kärlek? Omtanke? Handlar det om livspusslet? Gör man det bara för att möjligheten finns? Jag vet inte eftersom jag själv inte ägnar mig åt frekvent återkommande familjeuppdateringar.

Men en sak vet jag: Maken ringde – efter en liten fördröjning – och berättade.

One thought on “Kommunikation bara för att?

  1. Tänkvärd text, hörru! Och rolig.
    Jag tror att det där ständiga kommunicerandet kan ha att göra med folk i allmänhet har blivit mer som flockdjur, alltmer osjälvständiga. Det finns säkert något positivt i det, även om jag har svårt att se vad det skulle vara.
    Med vänlig hälsning,
    kompisen

Kommentera