Numera är det många unga som inte flyttar hemifrån i rimlig tid. Vuxna barn fortsätter att bo hemma eftersom det inte finns lediga lägenheter och de som ändå finns har de unga inte råd med.

Jag minns när jag flyttade från det lilla samhället till en etta vid Folkets Park i Malmö. Jag gick sista terminen på gymnasiet och eftersom min äldre bror flyttat hemifrån vid motsvarande tidpunkt i livet tyckte jag att det var självklart att jag skulle göra detsamma. Så jag flyttade. Jag jobbade extra på helgerna för att få ihop till hyran och det var snålt, men det gick. Och jag hade, visade det sig så småningom, flyttat hemifrån för gott.

På den tiden var det lättare att flytta hemifrån. Sträckan från beslut till verkställighet var kort. Det fanns många små och billiga hyreslägenheter att välja bland även i centrum av Malmö. I dag har de flesta av dessa omvandlats till bostadsrätter som betingar höga priser. Stor del av nyproduktionen är också bostadsrätter. Det är ett uttryck för segregation, men kanske inte den sidan av segregationsmyntet som vi vanligtvis tänker på först.

Alla har inte råd med en ”köpebostad”. Alla vill inte ta lån i ung ålder. Alla vill inte bo i en bostadsrätt eller villa. Det är önskvärt att det byggs fler hyresrätter, små som stora. För unga och gamla. För fattiga och rika. För ensamhushåll och andra livsformer. I alla områden. Jag ger mig den på att vi på köpet skulle få ett något vänligare, mindre fördomsfullt och bättre fungerande samhälle.