I tv-serien Bron ställs Saga Norén inför en flexibel arbetsplats. Hon får alltså inte ett eget skrivbord, utan har en låda med sina saker och den ska hon bära iväg till ett skrivbord som råkar vara ledigt för dagen. Denna nyordning passar inte Saga Norén alls eftersom hon är en person i behov av struktur och fasta rutiner.

Flexkontor, smarta arbetsplatser eller ett rent helvete – kalla det vad ni vill, beroende på vad ni anser om det. Jag vet inte hur populärt det har blivit, men förespråkarna säger att det är både yteffektivt och kreativt befrämjande att rulla runt en hurts till lediga skrivbord istället för att ha ett eget sådant. För somliga är det där egna skrivbordet oerhört viktigt som en fast punkt i tillvaron och för andra inte alls. För vissa är det även ett krav att få sitta på en viss plats i rummet (vid fönstret, i en hörna), medan andra inte bryr sig ett dugg om det. 

Jag tror att jag skulle klara mig ganska bra utan det där fasta skrivbordet. Jag tycker visserligen om mitt skrivbord, men jag kan inte se att det är jätteviktigt för mig. Det kan möjligen hänga ihop med att jag inte pyntar min ”zon” med blommor, familjefoton eller andra personliga grejer. Fördelen med att bara ha en hurts som rullas runt mellan olika platser är att man inte kan samla på sig en massa papper och annat som snabbt blir till växande, dammiga högar som inte fyller någon som helst funktion. Och man får ”nya” arbetskamrater varje dag. Men den rullande hurtsen passar inte alla och man behöver inte vara Saga Norén i Bron för att ogilla den.

En arbetsplats modell större i Lund införde ”smart workplaces” för cirka fem år sedan och förhoppningen var att det skulle leda till ”bättre samarbete, större flexibilitet och en mer energisk miljö”. Det har inte gått så bra för det där företaget sedan dess och uppsägningarna har varit många och omfattande.

Men det kan väl inte bero på hurtsarna? Eller?