Många arbetsgivare anlitar numera ett rekryteringsföretag för att vaska fram en person att anställa. Det är fullt förståeligt eftersom det i regel är en omfattande process att sålla och sortera bland många sökande. Inte minst för mindre företag/arbetsgivare utan egen HR-avdelning är det smidigt och effektivt att låta någon annan ta fram lämpliga kandidater. Det är dock viktigt att rekryteringsföretagen dels vet vad diskrimineringslagen innebär, dels jobbar för att denna lag faktiskt efterföljs. De ska se till kompetens istället för att låta faktorer som ålder, etnisk tillhörighet eller funktionshinder vara en orsak till att sökande sållas bort.

Vi vet att det förekommer åldersdiskriminering på arbetsmarknaden och att det är ett reellt problem. Frågan är vilken roll rekryteringsföretagen har i detta ”åldersspel”? Är det så att rekryterare möter starkt motstånd hos arbetsgivare/uppdragsgivare när de förordar kompetens framför ålder? Eller är det rekryteringsföretagen själva som fungerar som gate-keepers? Det är inte lätt för oss att veta, men när företrädare för rekryteringsföretag intervjuas, beskriver de inte sällan den balansgång de behöver gå för att å ena sidan uppfylla uppdragsgivarens krav och å andra sidan efterleva diskrimineringslagen. Det tyder på att orsaken till problemet till största del är arbetsgivarna.

I Metro läser jag följande (Bidrar rekryterare till åldersdiskriminering?): ”Vi har i media bland annat kunnat läsa om rekryteringsföretag som fått kuppa in 40-plussare bland kandidaterna som presenteras för kunden”. Man slår sig för pannan. Vad är det för märklig attityd till ålder som råder då arbetssökande som inte ens har fyllt 50 måste kuppas in för att alls ha en chans hos arbetsgivaren?

Jenny Frank, rekryterare på Danda Bemanning i Malmö, skriver i ett blogginlägg på företagets hemsida (Åldersdiskriminering) om sina erfarenheter av hur äldre blir bemötta av arbetsgivarna. De som är över 40 anses som gamla på arbetsmarknaden. Den som har fyllt 60 är för ”väldigt många arbetsgivare redan pensionerad”. Hon fortsätter: ”Jag får ofta höra att företagen vill ha någon som är yngre och mer formbar, snabbtänkt och har lättare att lära sig nya saker. Äldre betraktas ofta som mer tärande än närande.” Men arbetsplatsen ska spegla hur samhället ser ut, påpekar hon också och då kan vi gemensamt och raskt konstatera att samhället inte enbart består av personer 0-40 år. Men det kanske inte alla arbetsgivare känner till?

Frank ställer också frågan om vilket ansvar hon som rekryterare har. Ansvaret för rekryteringen ligger alltid på arbetsgivaren betonar hon, men tillägger: ”Jag förklarar för mina kunder, företagen, att den bästa kandidaten kanske inte kommer se ut som de föreställt sig – men de kommer få en ny lojal och ambitiös kollega!”

Ja – och sannolikt dessutom en kunnig och erfaren sådan.

#stilluseful